Jag orkar inte längre. Det är därför jag skriver, jag måste göra något, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Jag mår inte bra, jag mår så dåligt att jag inte mår längre, det känns bara tomt. Det är väl inte särskilt logiskt men jag mår bäst när jag gråter. Då känner jag något och det kan liksom forsa ut med tårarna. Jag har dåligt samvete för att jag mår dåligt, det finns så många andra människor som har det mycket sämre och inte blir så här för det. Egentligen borde jag ju vara glad: Jag har höga betyg och får nästan alltid alla rätt på proven utan någon större ansträngning, är inte fattig, har aldrig blivit mobbad och jag har åtminsone en vän. I våras fick jag en av mina värsta panikångestattacker hittills, jag höll på skriva ett arbete när det bara sade stopp. Jag började gråta hejdlöst, hyperventilerade så att jag inte kunde prata. Mamma (som satt en bit bort i samma rum) sade att jag skulle sluta fjanta mig. Jag högg en penna i handen. Allt mina föraldrar sade om saken var att det "inte var så bra". Det är så det brukar bli när mamma ser att jag gråter/ mår sämre än vanligt, hon säger att det är dumt. Ryck upp dig, alla mår dåligt och sluta fåna dig, säger hon. Jag har slutat lita på henne (och andra) för länge sedan, jag försöker inte längre att säga något om hur jag känner mig för det slutar bara med att mamma blir arg. Men värst av allt är att jag faktiskt tror på henne, att jag tror att jag inte får må dåligt. Det finns en liten del av mig som säger att det inte är så, också. Det är den delen som gör att jag skriver det här. Men jag är livrädd för att någon annan ska säga att jag bara är patetisk och borde ta och vara glad i stället.
Svar:
Hej!
Vad bra att du skriver till oss på Tjejjouren.se.
Det måste vara jobbigt för dig att må så dåligt, och det är jättetrist att höra att du inte får något stöd från dina föräldrar. Givetvis är det inte så att du bara kan "rycka upp dig" och att du inte får må dåligt. Vi tycker att det är oansvarigt av dina föräldrar att behandla dig på det sättet som de gör när du mår så dåligt. Tyvärr kan det ibland vara så att föräldrar känner sig skyldiga när deras barn mår dåligt och därför inte vill erkänna de problem som faktiskt finns - det kan vara anledningen till att de beter sig på det här nonchalanta sättet.
Tonåren är jobbig för många, det är en period då många upplever nya känslor, till exempel av ledsenhet eller ångest, som de inte hade innan. Men att du får ångestattacker och har sådana tomhetskänslor är allvarligt, det tyder på att du har gått in i ett dåligt mående som du behöver professionell hjälp för att komma ut från. Utan samtalsstöd kommer det bli svårt för dig att förstå vad det är som har fått dig att må så dåligt från början och att, när du väl har förstått det, börja må bättre. Vad tycker du om kuratorn på er skola, skulle du kunna prata med henne eller honom? Om det är en person som du inte vill prata med, finns det möjlighet för dig att ta kontakt med PBU (Barn och ungdomsvården, det heter även BUP i vissa kommuner) i din stad, och be att få ett samtal med en kurator eller psykolog. Vad tror du om det?
Det skulle också vara bra för dig att få någon på din sida som kan förklara för dina föräldrar att dina problem är verkliga och att deras ansvar som föräldrar är att vara stöttande, tröstande och uppmärksamma på hur du mår. Detta kan en kurator eller psykolog hjälpa dig med, varför du kan ta upp det med den du går och pratar med.
Kom ihåg att det inte är någon annan som har rätt till att sätta någon etikett på hur du mår - det är bara du som vet vilka känslor du har, det är ju dina!
Lycka till nu och skriv gärna till oss igen och berätta hur det går.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
