hej. jag vet inte vad som är fel med mig. jag sover minder och mindre, sitter uppe länge på nätterna och gör ingenting. somnar vid tolv-ett, ibland senare. och vaknar vid klockan sex. äter mindre och mindre. orkar ingenting längre. klagar på allt, ser allting negativt. rispade mig på armen innnan, vet inte om jag gör det eller har slutat. jag vet inte ens varför jag känner såhär. jag har alltid kännt såhär, men känslorna har blivit för många och för jobbiga för mig. jag kan inte prata med någon, jag skäms. jag skäms in i helvete. min storasyster har sett min arm. hon har sagt att hon finns där för mig. men jag kan inte prata med någon, för jag skäms. jag skäms för jag vet inte varför jag gör det. klarar inte av detta längre. min pappa tror att allt är normalt. han har det redan jobbigt med min lillasyster som är sent utvecklad. och jag vill inte att han ska få det jobbigare. om han skulle då reda på att jag mår så här skulle han gå in i väggen. men jag tycker att han förtjänar det, för det är han som har fått mig att må såhär, han finns inte där för mig. pratar aldrig med mig. skiter fullständgt hur jag har det vem jag är eller vad jag gör. nu skäms jag för att jag skriver det här. usch va jag skäms. hjälp mig, det är lättare att vara anonym och skriva här. för till vardagen är jag skolans glada tjej. som alltid skrattar med sina kompisar. men vad ingen vet är mitt skratt, mina leenden, mina ord att allt är falskt. det är bara en falsk fasad.
Svar:
Hej!
Tack för ditt förtroende att höra av dig till oss med din situation, dina känslor och dina tankar. Starkt gjort!
Du skriver att du alltid känt dig såhär och att det nu blivit ännu värre, känslorna har blivit större och jobbigare. Du sover mindre, äter mindre, orkar mindre, har börjat rispa dig själv, klagar på allt och ser allt negativt. Sammantaget alltihop låter det som att du har det väldigt tungt.
Du skriver att du skäms för att du känner som du gör, för att du inte vet varför du känner som du gör och för att du beskriver dina tankar och känslor om din pappa. Du beskriver hur din pappa inte har tid för dig, inte ser dig och inte tror att det är något som bekymrar dig. Har jag förstått dig rätt? Han skulle även gå in i väggen om han fick reda på hur det står till med dig. Du berättar också att du fejkar ditt mående i skolan.
Du skriver att du alltid har känt så här. Jag skulle gärna läsa mer om hur det är, och försöka möta och stötta dig. De växande och allt jobbigare känslorna, finns det ord att förklara dom med? Finns det någon särskild situation som fått dom att växa? Även den minsta sak kan vara en orsak till att känslor och tankar till slut inte går att behärska. Det svåra i att vara i en situation man inte vet orsaken till kan vara just att man inte vet orsaken, detta famlande efter svar och lösning. Det enda som finns och pockar på ens uppmärksamhet är känslor som man inte mår bra över. Det kan vara lätt att fastna i det mörkret och gå runt runt och till slut inte känna att man kan ta sig därifrån på något vis. Oviljan att prata med någon om det kan vara stark. Det känns bra för mig att höra att din syster har sagt till dig att hon finns där för dig och att du har hittat tjejjouren.se som ett sätt att anonymt skriva av dig. För det är så viktigt att på något vis hålla kontakten med någon eller några! Det kanske blir som ett krav på dig, men jag känner att jag vill skriva det ändå, för att det kan vara så betydelsefullt. Det kanske också kan hjälpa till att stoppa ditt allt sämre mående, som du beskrev i början.
Jag vill skänka dig mod och styrka att fortsätta hålla kontakten med någon annan person eller personer, för att du inte ska behöva bära på allt detta själv. Du kan fortsätta skriva till tjejjouren.se, du kan också skriva till en lokal tjejjour. Då kan du ha en längre kontakt med bara en person. De lokala tjejjourerna hittar du på tjejjouren.se´s hemsida och du kan kontakta dom via mejl, chatt och telefon. Det verkar vara en hel del som skulle kunna både skrivas och frågas. Genom små steg i början kanske det kan komma att vända lite..
Det finns andra sätt att få hjälp på, jag skriver dom här så du får informationen. Kanske du väljer att ta kontakt, kanske inte.
På ungdomsmottagningar finns bla kuratorer, dom finns till för de som vill prata. De är utbildade och erfarna att möta olika livsöden. Dom kan även hjälpa dig vidare om det är någon annan hjälp du söker. Ungdomsmottagningen nära dig kan du hitta på deras hemsida www.umo.se.
Jag hoppas du tar vidare kontakt med någon på något håll som kan ge dig tid att prata och utrymme att vara både ledsen, besviken och glad och som kan hjälpa dig att hämta vilja och kraft. Det finns och kan skapa ljusning, det behövs kanske vissa faktorer ytterligare, men det går. Du är som sagt varmt välkommen att höra av dig till oss igen!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
