Ofta när vi ska sätta oss på bänken sitter jag längst ut. Ibland får jag inte ens plats.
Ofta när vi ska lägga oss på en filt och liksom kramas, hamnar jag längst ut. Ofta när dom skrattar känner jag mig inte på humör för det.
Jag förstår liksom inte.
Det är alltid jag som ringer för att träffas. Men idag så provade jag att vänta lite. Se om dom ringer.
Min mobil gav inte ifrån sig ett endaste litet ljud.
Visst. Det skulle kunna vara en slump, men denna dagen är en upprepning från kanske tre veckor sen.
Lägg till kommentar