Jag var en svag individ innan jag upptäckte känslan av att motstå hungern.
Jag visste inte vad jag gav mig in i, jag var deprimerad, nere, allt i livet var mörkt. Min enda väg ut från det helvete jag befann mig i var att sluta äta, trodde jag.
Innan hade jag aldrig fått uppleva någon sådan stark styrka, jag visste inte riktigt vem jag var. Mitt liv hade plötsligt, på grund av en skada, vänt om. Innan hade min styrka kommit från sann glädje, glädje jag fick uppleva med andra.
Den lycka jag snart skulle upptäcka genom maten skulle komma att bli min genväg till lycka. Lyckan som skulle ge mig styrka.
När jag började svälta mig själv fick jag gång på gång kickar av att kunna motstå maten. Mat som jag tidigare älskat, var nu en fiende.
Jag levde på mina muskler, kroppen bröt ner sig själv och jag rasade i vikt. Känslan av att känna sig stark då man kunde kontrollera något fick mig att fortsätta.
Tiden som gick blomstrade av falsk glädje, ätstörningens röst inombords skrattade över sin makt över mig, och jag vek mig för det. Inte kunde jag förneka att hon gjorde mig lycklig.
Idag står jag här, min lycka och styrka från ätstörningens makt över mig, har jag förlorat. Nu känner jag mig svagare än någonsin innan. Känslan av att inte ha någon kontroll och att ha förlorat det som kommit att göra en lycklig, gör livet mycket svårare.
Omvägen förbi anorexins bo har fått mig tillbaka på ruta ett, om inte ännu längre bak. Det enda hon givit mig är en förståelse över att alla ser olika ut. Ingen kan förändra den kroppstyp man har, och man måste lära sig att älska sig själv för den man är.
Idag försöker jag bygga upp min riktiga självkänsla, den sanna styrkan som jag ska kunna leva med.
Det är stor skillnad på sann och falsk styrka och lycka!
Vad lever du på? Vad får dig att känna dig stark? Är det verkligen sann styrka?
Kramar! <3
Lägg till kommentar